tessh

Idag har Elliot tagit sina två första sprutor, världens duktigaste såklart lite ledsen men så underbart fin, När syster säger spruta nr två kommer att svida lite så kom det lite tårar men det kan lika gärna varit att jag spännde mig och tänkte tänk om hon sätter sprutan imitt ben så min rädsla kännde nog lillfisen men han slockna 5 min efter så frid och fröjd... 8,5 kilo så en kilo med stadiga ben och 66 cm änsålänge lever mammas drömmar om en fotbolls-karriär...

För ca 2 årsedan hade jag ett driv inom mig ett driv som fick mig nästan att känna mig odödlig jag skulle fram fram fram, jag visste vad jag ville och hade klara mål det fanns bara en väg och den skulle jag ta, stod  du ivägen så flög du med hög fart.... Jag såg vägen så tydligt, tänk er Drottninggatan, från gamla stan upp till kungsgatan det är fullt av folk men ni ser ändå vilken väg ni ska ta för att ta er fram snabbt, enkelt och utan hinder. Som en labyrint, höger, vänster en snabb parering från barnvagnar, kaffelatte, en och en annan slusk, man är några cm över asfalten när man lätt springer fram och man blir så nöjd varje gång man parerat en latte eller två. Idag är denna känsla mer som ett lätt böjd rygg, springer in i allt, får kaffelatte på foten och hittar inte fram. Jag är inte mindre lycklig mer åt andra hållet galet lycklig och rofylld men det går sakta framåt och vet i fasen hur jag ska ta mig fram... Vad faaan ska jag bli, göra.. Hamnar jag i receptionen på skatteverket och blir en bitterfitta med rödtjut på överläppen, eller vad händer????

Dax för kaffe....